Inom praktisk teknik kan bedömningen av om en kabel är lämplig inte baseras enbart på färgen på dess yttre mantel; man måste fokusera på två kritiska tekniska specifikationer: ledarens tvärsnittsarea och skärmningsstruktur.
Ledarmätare: För att minimera överföringsförluster använder professionella högtalarkablar vanligtvis tvinnade syrefria kopparledare (OFC) med mätare från 16 AWG till 10 AWG - eller ännu tjockare. Däremot kan vanliga högtalarkablar av konsumentkvalitet vara så tunna som 24 AWG eller 26 AWG. När du kör subwoofers eller storskaliga högtalarsystem fungerar tunna kablar som ett "dricksstrå", vilket orsakar ett betydande spänningsfall som resulterar i en fullständig förlust av lågfrekvent (bas) respons.
Skärmning: I komplexa elektromagnetiska miljöer - som backstage på en teater - är signaler mycket känsliga för störningar från källor som mobila basstationer eller elmotorer med hög effekt. Professionella högtalarkablar har i allmänhet en design med dubbla skärmar, som kombinerar aluminiumfolie med ett flätat nät; de kan också innehålla inre isolering mellan ledarna för att förhindra överhörning. Standardhögtalarkablar består dock ofta bara av nakna, parallella kopparledare, som inte erbjuder något som helst skydd.
